Dybbans krönika

Mentorn

september 14, 2018

När man börjar spela poker är det väldigt bra att ha en mentor. Någon som kan ge vägledning om allt från bankrullehantering till specifika spots under en session.

Jag ska erkänna att jag aldrig haft någon. Det är väl lite av min svaghet. Jag är helt självlärd och  nästan uteslutande lärt mig av att spela väldigt mycket poker. Learning by doing, så att säga. Det innebär dock att jag tekniskt sett säkerligen har massor av luckor i mitt spel. Men vafaro, det funkar hyfsat och jag har inte velat ha någon som tittar över axeln på mig. Som när jag gick i lågstadiet och min lärare Margaretha var tokig över mitt sätt att skriva numret åtta med två cirklar över varandra istället för att göra ”som man ska göra”.
– Men det blir ju samma, fröken?
– Men det är inte rätt!
– Varför?
– För att jag säger det.

Men för något år sedan så kände jag att det ändå var dags att be folk med mer kunskap om råd. Jag fattar ju att det är så man utvecklas. Min mentor är en av de mest framgångsrika turneringsspelerna på Svenska Spel just nu och har varit i många år. Jag har valt att hålla honom anonym då uppgifterna han delar med sig av är av en sådan dignitet att det är nödvändigt för hans egen säkerhet.

För det här är inga vanliga pokertips.

Här om dagen gick jag vidare till dag 2 i en stor nät-turnering. Vi var 50 spelare kvar av många tusen när jag fick gå och sova vid 03.30. Klockan 06 vaknade Cirkusdirektören genom att göra  backflips med mig som landningskudde.

Jag har egentligen lovat mig själv att inte spela turneringar där jag måste sitta uppe hela natten. För det går inte. Varken för mig själv eller familjen att vara så trött dagen efter. Men ibland är man svag i sinnet och lite för sugen.

Hade inte Direktörn träffat mig med ett knä i magen så att nattmackan tvingade fram en kräkreflex så hade det varit svårt att få upp mig. Men den dagen var jag trött. Som en blekfet zoombie gick jag till Ica och köpte kattmat istället för barnkäk.

Det är i såna lägen jag hör av mig till min mentor. Jag förklarar läget med att schemat är fullspäckat för dagen, men att jag behöver sova. Svaret väntar inte på sig.

”Ok, tufft läge. Gör så här:

Gå omkring och se lite halvvissen ut tills Norrländskan frågar hur det är. Säg att det är ok, men se lidande ut. Le ett snett leende. Lek med barnen, plocka iordning och så vidare. MEN se plågad ut! Stanna gärna upp och häng tills hon kommer in i rummet, då rycker du till och låtsas att allt är som vanligt. Då kommer hon fråga igen och så svarar du att du inte vet, att du säkert bara är trött och att du får skylla dig själv som spelade den där turneringen. Gå sen på toa och fyll försiktigt hela munnen med vatten. Sätt dörren på glänt och vänta tills hon går förbi. Då fejkspyr du ut vattnet i toaletten och spottar ett par gånger. Spola sen snabbt! Voila…gå och lägg dig!”

Jesus, kan man begära mer av en mentor? Tipset är precist och ingående. Det är som att han läser innantill ur sin egen handbok ”Familjeliv & pokerspel”.

Jag fick en fråga av en blivande pappa på CC i går:
– Vad säger du, kan jag fortsätta spela efter jag fått barn?

Det var en nyfiken nervositet i frågan. Jag hade inget bra svar för jag vet ju många vinnande spelare som efter att de blivit föräldrar plötsligt tvingas stirra sitt första förlorande pokerår i vitögat. Småbarnsåren är ingen lek. Det är då det gäller att hitta en mentor som varit med om det samma. Någon som redan skrivit en handbok i ämnet, så du slipper.

Jag var peppad till max inför kvällens dag 2 då det var stora priser i potten. Med 22 spelare kvar hittar jag A6o och stoppar in mina miljoner i marker (drygt 20bb) från lilla blind. Stora blind snapsynar med K7o och hittar en kung redan på flopp.

Jag skriver ett frågetecken till min mentor.

”Nä, sånt där kan inte ens jag hjälpa dig med…”

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).