Dybbans krönika

Valfriheten

augusti 31, 2018

Hon tittar på mig med otålig blick.

  • Vadå, ska jag bestämma mig nu? Det är ju en helt orimlig kort betänketid med tanke på alternativen jag har framför mig.

Hon suckar och sätter liksom händerna i sidan.
– Vad ska du ha nu då?
– Ööh…hmmm…ehh…

Valfrihet är ett positivt ord, men kan vara en stor tyngd att bära. Tanken på alla val som måste göras under en enda dag är svindlande. I de flesta fall önskar jag att någon annan kunde ta besluten åt mig, eller att det bara fanns ett alternativ.

Gå, cykla eller ta bilen till ICA? 400 olika glassorter i frysdisken, vad hände med vanilj, jordgubb eller choklad? Vilket mail ska jag svara på först? Inget… Orkar vi göra en sallad till middagen idag? Går det inte lika bra med ketchup? Kort eller kontant? Bra fråga, är jag den sista människan under 60 bast som använder kontanter? Varför tittar du på mig som om jag lekt MacGyver och sprängt en bankomat när jag betalar med en tusenlapp? Om jag vill ha kvitto? Vilken ficka ska jag lägga det i? Vilket parti ska vi rösta på då? Ett parti poker?

På tal om det, ska jag spela kort ikväll när ungarna somnat? Om nej, vad ska jag se för fotbollsmatch? Om ja, CC eller nätet? Vem ska natta Cirkusdirektören förresten?

Ungarna somnade till slut. Och jag valde kasinot för den friska luften.

Det är en virvlande kväll. Roulette-borden snurrar som vanligt. Folk flockas runt dem som utsvultna hundar. Svart eller röd? Jämn eller udda? Alla dessa val. Om och om igen. Samma val. Ibland funkar det så att om du väljer tillräckligt många gånger så förlorar du. Som vid rouletten. Jag hatar spelet då jag sett allt för många otåliga pokerspelare vanka runt den där kulan för att till sist förlora hela rullen på någon timma. Jag gör stegen längre och snabbare för att ta mig till pokerborden.

Slår mig ner på samma 25/25 bord som alltid. Inga val behöver tas. Allt är rutiner. Inga deepbord är igång så jag köper in för 5k. Foldar i ett varv. Hittar sen T8s och slår upp till 125. Det går hela vägen till big blind, en kille som jag spelade fotboll mot i Småland under min uppväxt. Han var traktens stjärna. Jag var rosen som aldrig blommade. Och nu satt vi här, sida vid sida, framför en annan grön matta. Den här gången är den min.

Han 3-betar till 600. Jag synar som alltid för ofta. Floppen landar T75 regnbåge. Bet 800. Syn. Turn 6. Bet 1100. Syn med öppet och toppar. River en trea. Check.

Poker. Ett spel med ständiga val. När det checkas till dig har du två stycken. Check eller bet. Ibland känns båda alternativen rimliga. Ibland är båda alternativen rätt. Men du måste ändå välja ett. Min naturliga instinkt är att checka. Men efter någon halvminuts funderande och rifflande av marker bestämmer jag mig för att ställa in mina sista 2,5k. Det känns orimligt att han ska checka ett överpar när vi har så lite bakom. Jag måste leda. Genom att ställa kan jag få en hjältesyn av exempelvis ett par i nior eller annan lurig hand. Och vid fold så slipper jag i alla fall visa min näve.

Den gamla bolltrollaren börjar steka. Det är alltid härligt att låta någon annan ta besluten. Den som sätter motståndaren i flest svåra beslut gör det oftast rätt bra.

Steken tar en minut, två minuter. Jag börjar hoppas på en hjältesyn. Sen börjar han prata. Som att han har ett överpar. Aj, aj. Jag stoppar händerna i framfickorna och känner ett skrynkligt kvitto från ICA. Idiotiskt ställe för kvitton. Borde lagt dem i jackan. Helt klart jackan.

Jag sitter bara och väntar på att få en syn och tvingas köpa in igen, för jag vet att han inte ljuger om sin hand. Han har verkligen ett överpar. Men syna då. Ingen orkar folda ett överpar här.

En minut senare skjuter han långsamt in sin hand i mucken. Ibland tar man rätt beslut som är fel som blir rätt. Värdebeten blev en bluff.

Kanske är det ändå bara vid pokerbordet som jag lyckas förlika mig vid beslutsfattande. Bara där trivs jag på riktigt med att välja.

Hon frågar igen.
– Har du bestämt dig?
Jag tittar på lunchmenyn ännu en gång. Lax med wasabikräm eller köttfärslimpa med kantarellsås? Det är omöjligt. Jag kan inte.
– Jag tar båda!

Mina lunchkompisar tittar på mig som om jag precis vaskat en Ferrari utför Älvsborgsbron. Snart sitter jag där med två tallrikar mat som i en ansökningsfilm till Biggest loser.

Det är det som är skillnaden mellan roulette och poker. I roulette finns det inga beslut som är bra då du alltid spelar med sämre odds än kasinot. I poker har du däremot oddsen på din sida – om du väljer rätt oftare än dina motspelare.

Då kan man ibland unna sig att inte välja mellan precis allt och istället leka Edward Blom på en lunchrestaurang.

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).