Dybbans krönika

Snyggast slips

augusti 24, 2018

Val-affischerna. De är överallt nu. Med sina budskap och svala leenden från någon som försöker se förtroendeingivande ut. Rösta på mig! Jag har svaren. Jag har lösningarna. Rösta på mig!

Själv står jag fem minuter bara för att välja toapapper, så hur ska jag gå till botten med det här valet? Jag har ingen aning för jag har aldrig känt mig varken höger eller vänster. Att bli pokerspelare är som att sätta sig på en egen ö där man avsäger sig gemenskapen med samhället.

Vi betalar ingen skatt. Men får inte heller någon pension eller A-kassa. Inga betalda sjukdagar.

Vi är Robinson Kruse. Självvalt skeppsbrutna.

Jag ska inte ge mig in i några tunga politiska debatter. Men det känns som det är för mycket känslor i politiken idag. Känslo-argument går före fakta. Om någon känner något tillräckligt hårt så blir det till slut en sanning.

Det sägs att Sverige står på kanten till en avgrund och tittar ner. Jag känner inte så. Men det betyder inte att det är sant. Jag har ingen aning om någonting. Jag sitter i ett radhus i Lerum där  min omvärldsbevakning består av Bolibompa, Premier League och handanalyser. Vad vet jag om någonting? Jag är en ö.

Problemet med demokrati är ju att de flesta som röstar inte vet saker. Men nästan alla känner något.

En av de svåraste delarna som jag jobbat med som pokerspelare är att hantera mina känslor. Jag minns hur jag kunde hiva ut en Calzone genom fönstret och kasta musen genom skärmen. Hur en förlorad hand påverkade mitt spel i negativ riktning och även hur jag i stunder av flyt kunde få hybris och flyga i väg någonstans där jag inte hörde hemma.

Idag är jag mycket bättre på att slå ifrån mig känslorna när jag väl sitter vid ett pokerbord. Vare sig det går bra eller dåligt.

Det är konstigt att jag inte har den förmågan i det övriga livet. Då kan det börja flimra för ögonen när Cirkusdirektören har gömt Apple-tv dosan, som sedan hittas i en stövel två veckor senare. Jag kan svära, så jag nästan blir rädd för mig själv, över trafikanter som fått sitt körkort i ett Cornflakes-paket. Och jag kan skrika så grannens katt får hjärtstillestånd när Öis gör mål i fotboll.

Jag är egentligen en känslomänniska som lärt mig hantera känslorna vid vissa tillfällen. För att jag har varit tvingad att jobba med det. På min ö.

Känslor kan vara vackra, men när det gäller beslutsfattning är de mest i vägen. Det är inte ofta känslor segrar över fakta och logiskt resonemang när det kommer till att ta beslut. Varken i poker eller politik.

Det är också rättvist, för det tar mycket längre tid att bli duktig och påläst i ett ämne än att känna sig fram.

Ändå lär man ju sitta där dagarna före valdagen och se på de sista partiledardebatterna för att skapa sig en kääänsla om vad som är rätt och riktigt. Och istället för att plugga på partiprogrammen så ler man lite snett åt Jonas Sjöstedts oneliners och Åkessons ”Vad var det jag sa”. För att sedan rösta på partiledaren med snyggast slips. (Eller knytblus.)

Det är det som är problemet med demokrati. Att det är så svårt att veta saker, men så enkelt att känna.

Det är också samma anledning till att de flesta förlorar på poker…

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).