Dybbans krönika

Var är bajset då?

augusti 17, 2018

Det var han som sa det, inte jag.

Att vara förälder är det svårast jag testat på i mitt liv. Två små pojkar har jag förärats. Cirkusdirektörn och Lillebror. Jag älskar dem på ett sätt jag aldrig älskat. Ovillkorligt. Det finns ingen smuts som skaver där emellan. Inga gamla groll. Kärleken till sina barn är alltid ren och fri.

Jag skulle cykla, med punkterade däck och sned framgaffel, fram och tillbaka till Nepal för att hämta ett botemedel om någon av dem var sjuka.

Med det sagt.

I veckan har det varit inskolning för Cirkusdirektörn på förskolan. I tre dagar har jag varit med. Hängt med ett tjog 2-åringar.
– Kolla här, en ko som äter bajs!
En liten tjej inleder med den katchiga hälsningsfrasen och håller fram en liten plastko. Jag ser inget bajs.
– Var är bajset då? undrar jag.
– Här! Hon pekar på sin blöja.
Jag smyger mig vidare längs väggen utan att försöka utveckla diskussionen.

Slår mig ner i en fåtölj. Det kommer en puttefnask till grabb gungande mot mig. Börjar klättra upp för mitt ben. Sätter sig i mitt knä och ler med en salivdroppe rinnandes nerför kinden. Plötsligt slänger han sig framåt och hugger tag i min axel med ett lejongap.
– Aj, aj, aj, inte bitas! Får jag ur mig.
Han gapskrattar när jag sätter ner honom på golvet och efterlämnar en blöt dräggelsnorig fläck på min axel. Jag längtar efter ett tomt rum med en dator och få bli tilldelad J3o i fyra timmar som jag kan folda.

Dags att placera sig i ring och sjunga Imse Vimse Spindel. Alla barnen sitter plötsligt som små ljus, intränade. Men Cirkusdirektörn är inte alls sugen på att sitta i ring. Han vill dansa. Ställer sig i mitten av ringen och kör på. Head-bang, armar i luften som på konsert med Swedish House Mafia. Jag försöker lugna ner honom.
– Sätt dig ner, väser jag mellan tänderna.
– Sätt dig ner!
Rycker honom i armen, men han sliter sig som en hal gädda. Dansar vidare som en enmansshow på strippen i Vegas. Jag sneglar på de andra två mammorna som skolar in sina ungar. Läser deras tankar: ”men få still på pajasen!”. Men jag har redan gett upp, cirkusen får leva sitt eget liv.

Timmarna fortskrider i samma ton. Jag borde väl skriva att det var en ynnest och fantastiskt lärorikt. Och det var det ju…men jag fick mest koncentrera mig på att inte gå in i väggen, på att överleva.

Jag har aldrig känt en sådan press för något annat som att vara en bra förälder. Framför allt är det andra vuxna som sätter press genom att peka finger. De gör egen barnmat av broccoli och tycker det är givet att alla andra ska göra likadant. Vad är det för fel på Falukorv? Man ska ha speciella ergonomiska barnvagnar, annars får väl ungarna skolios. Inte glömma stövlarna första dagen till förskolan när det regnar, som jag gjorde. Inte låta de små ha paddan. Aktivera ungarna varje dag med någon slags pedagogisk utflykt. Och ta för farao aldrig upp mobilen ur fickan och läs ett mess när barnen är i närheten. Det innebär men för livet och tiotusentals kronor i framtida terapisamtal!

Det är lite samma känsla som i början av min pokerkarriär när jag osäker på mig själv bara härmade alla andra för att inte göra några misstag som kunde bli utskrattade. Jag vara bara en maskin, gjorde ingenting annorlunda. 3-betade jag var AKs botten på min range. På den tiden räckte det dock för att vara vinnande. Men gud, vilket sinnesslött spel. Det dödade mig inifrån och ut.

I poker finns det flera olika spelstilar som kan vara vinnande. På samma sätt tror jag att det finns flera olika sorters föräldraskap som funkar. Alla behöver inte vara stöpta i samma form, det gäller att hitta den stil som passar just ditt spel, din familj, dina barn, bäst.

Men det räcker ju inte att vara en prickfri förälder, man ska tycka att allt är kul också.

Eller som Bengt Sonnert sa när vi käkade middag i helgen.
– Folk förväntar sig att man ska tycka det är det roligaste som finns att hänga med 3-åringar hela dagarna.
Det var han som sa det för farao, inte jag. Skjut inte budbäraren!

Jag inbillar mig att det är extra svårt för pokerspelare att få ihop ett familjeliv. Efter att ha vant sig vid en vardag där man kan komma och gå som man vill, så känns det som ett högskoleprov att bara försöka planera mat för veckan. Scheman, späckade som om man vore statsminister, ska printas upp.

För något år sedan klev jag upp vid 13.00 och värmde en tub med ärtsoppa som jag kunde äta med fötterna på soffbordet till Dr Phil.

Förlåt mig, jag är ingen vidare förälder när det kommer till allt sånt där. Tur att barnen har en mamma. Annars vore den här familjen som en kortlek utan ess, kungar och damer. En knekt-jäkel kan jag väl få vara i alla fall?

En sån som kommer med en trea in i automucken på CC ikväll…

Efter tre dagar på förskolan inser jag en sak i den här trötta dimman. Jag hyser den största respekt för pedagoger som jobbar på förskola. Och min sambo som orkar bo med två småbarn och en vuxenbebis.

Men till sist är det som Norrländskan brukar säga: Det finns ingen bättre stund än när ungarna precis har somnat. Men efter någon timma saknar man dem ändå…

…förutom när man är djupt i Söndagssteken. (Ok, det sista var mitt eget tillägg. Men det är faktiskt sant! Förlåt. Och jag skulle fortfarande cykla hela vägen till Nepal med punka. Glöm inte det!)

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).