Dybbans krönika

Det svarta giftet

juli 20, 2018

Det var en stor dag. En av de största jag varit med om. Jag var 15 år och hade drömt om det här ögonblicket sedan jag kardborr-klistrade på mig mina första benskydd och drog en strumprullare förbi italiens målvakt Walter Zenga. Eller Daniel som min bästa kompis också kallade sig.

Som 15-åring hade jag blivit en av de mest lovande talangerna i Eksjös fotbollsklubb. Och efter en rad pigga insatser i B-laget tyckte tränaren, som var känd för att släppa fram ungdomarna i föreningen, att det var dags att jag skulle få smaka på finrummet . A-laget.

I A-laget tjänade man pengar. 300 kronor per vinst. Bara det gjorde att jag kände mig som ett fotbollsproffs och hybrisen visste inga gränser när jag stolt som en tupp kunde läsa mitt namn i inför-artikeln i den lokala pressen, där tränaren presenterade truppen.

I omklädningsrummet innan matchen började dock nervositeten krypa på. Den var inte helt olik den jag kände första gången jag satte mig vid ett pokerbord på kasinot. Mina händer skakade och pulsen sprang nästan iväg och lämnade kroppen. Trots att jag visste att jag skulle börja på bänken och knappast få någon speltid.

En bit in i andra halvlek stod matchen fortfarande och vägde. Nu var jag ännu mer nervös. En äldre spelare som satt bredvid mig på bänken såg mitt bleka ansikte och tyckte kanske synd om mig.
– Här, ta en snus så slappnar du av.

Jag hade aldrig snusat i hela mitt liv och fick hjälp att baka en liten boll för att stoppa under läppen. (Det här var på den tiden när man snusade löst.) Det brann till och smakade inget vidare. Men det tog inte lång tid innan jag kände att det faktiskt hjälpte. Vilken mirakelkur!

Med tjugo minuter kvar av matchen skrek plötsligt tränare till mig:
– Simon, dags att värma upp! Du ska in på topp!

Det kändes som att floppa ett set på en dragig bräda i en fyrvägspott mot kompletta galningar i ett djupt cashgame. Du vet att nu kommer det att smälla. Och du kommer gå all in om det krävs. Men har ingen aning om din hand kommer att stå.

Pulsen började med ens att öka igen samtidigt som jag slet av mig överdragsbyxorna och flög upp från bänken för att värma upp. Jag började jogga försiktigt för att inte skrämma kroppen och tog sedan några maxlöp så vinddraget fick lejonmanen att stå rakt upp.

Men det var något som inte stämde. Jag kände mig yr. Började se dubbelt. Var det verkligen möjligt att vara så nervös? Det tog lite för lång tid att inse att min yrsel hade med snusen att göra. I samma sekund som jag hörde tränarens röst skrika mitt namn i fjärran tog jag stöd mot mina egna knän för att hålla balansen. Och bakom bänkbåset kräktes jag ljudligt.

Min debut i A-laget fick vänta. I misären lovade jag mig själv att aldrig gå nära det svarta giftet igen. Jag skulle aldrig mer snusa. Aldrig.

Det finns en sak med tid som är farlig. Den får oss att glömma. Det finns människor som idag hävdar att förintelsen aldrig inträffade.

För några år sedan satt jag sent en natt på kasinot i Göteborg. Mina ögonlock började bli tunga. Jag kände att det var dags att gå hem och lägga sig, besegrad av tröttheten. Det var då jag fick frågan av en bordsgranne:
– Ska du inte ha en snus så du kvicknar till då?
Som ormen i skapelseberättelsen. Och jag var Eva som hörde mig själv tacka ja till äpplet.

Och ta mig tusan. Efter bara någon minut började det snurra och jag var tvungen att spotta ut ekorreblöjan. Men hade blivit pigg på köpet. Efter det började jag fråga mina bordsgrannar vid borden om snus varje gång jag var trött. Snart kände jag mig snål av att alltid snylta så jag köpte mig en egen dosa. Bara för att ha på kasinot så klart.

Men så någon kväll blev jag sugen på en snus hemma i soffan. Det kan väl inte vara hela världen? Och efter maten var det ju väldigt gott. En liten snus har väl ingen dött av? Plötsligt hade jag alltid en dosa i fickan. Det är ju inte så att jag är snusare för det. Jag tar ju bara en ibland för att det är gott.

Men ibland har blivit väldigt ofta. Nästan en vana. Jag snusar mer än jag vågar erkänna för mig själv. Men jag skulle absolut inte kalla mig för snusare. Jag kan sluta precis när jag vill…

Ett beroende kommer nästan alltid smygande. Det börjar som en engångsföreteelse, fortsätter som ”då och då” för att sedan krypa över till en vana. Så är man fast utan att man själv har fattat det.

Enligt statistiken är två procent av pokerspelarna i Sverige spelberoende. Betydligt fler ligger i riskområdet. Alla kan i stort sett fastna i ett beroende, oavsett om man tror det själv eller inte. Ofta märker man det inte förrän det är för sent.

Men allt är ju under kontroll. Det är bara att sluta, jag har bara inte lust just nu…eller?

Något fotbollsproffs blev jag aldrig. Jag skyller fortfarande snuset…

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).