Dybbans krönika

De är drömmarna ingen trodde på

juni 29, 2018

Mina två favorit-mästerskap spelas just nu samtidigt i två vitt skilda delar av världen. I Las Vegas ligger korten i luften under WSOP, VM i poker. Och i Ryssland pågår Fotbolls-VM.

Jag hade gärna åkt till Vegas i år, men det sammanföll med flytten till radhus och det där med att snickra en altan utan tummar. Så det får vänta igen.

Men det är helt ok när världens viktigaste oviktiga går att följa varje dag på tv. Fotbolls-VM går mig under skinnet på ett sätt som bara WSOP Main Event kan lyckas med.

Jag var 12 år när jag var så här exalterad över fotboll senast. Då räddade Ravelli två straffar och blev tidlös. Nu är Sankt Granen på väg att bli landsfader, helgon är han redan.

Jag har inte varit så här förtjust i ett svenskt landslag sen…sen någonsin. Ser man spelare för spelare så har vi inte en gubbe som skulle platsa i något av topplagen i det här mästerskapet. När Janne Andersson tog över blågult 2016 var alla överens om att vi skulle få börja om. Missa några mästerskap och hoppas på bättre tider i ett annat decennium.

Efter det har vi knockat ut Holland och Italien. Slagit Frankrike. Och sett till att de regerande världsmästarna Tyskland missar slutspelet i VM för första gången sedan 1936. Vi vinner dessutom gruppen efter en total utskåpning av Mexico när det gäller som mest.

Vi har ett lag utan stora stjärnor, men en mittback som drar upp straffsparkar i krysset i en avgörande VM-match.

Ett lag som reser sig från den tyngsta förlusten i svensk fotbollshistoria (?) mot Tyskland. Som står upp för varandra.
– Folk ska ge fan i att skylla på en enskild person, vi vinner som ett lag och vi förlorar som ett lag, sa Albin Ekdal efter de rasistiska spyor som fälldes över Durmaz efter Tysklands-matchen.

Vi har ett lag som vågar söka tröst mot varandras axlar. Som skrattar ihop. Och som på något sätt sluter Sverige samman i tider av tvivel.

De är ödmjukhet och fötterna på jorden. De är sammanhållning, kärlek och respekt. De är drömmarna som ingen trodde på.

Det finns flera sätt att bli en vinnare, men jag gillar det här sättet bäst.

Som pokerspelare visar det hur man inte behöver vara i topp på allt för att lyckas. Det visar hur man med rätt planering, hårt jobb och mental styrka kan åstadkomma något stort. Det visar att det går att komma någonstans utan den självklara stjärnglansen.

Se varje enskild del i ditt pokerspelande som en pjäs i det svenska laget. Granen är arbetsviljan/volymen, Ekdal är det taktiska upplägget/spelförståelsen, Berg är bankrullehanteringen, Larsson krigarhuvudet och inhoppare Svensson tålamodet. Toivonen är esset på river som alltid behövs när man får in det med A5 mot KK precis innan finalbordet…

Ska du lyckas som pokerspelare räcker det inte att du är bäst i världen på en del om de andra delarna fallerar. Då blir du ett felbalanserat Argentina. Det räcker inte att leva på gamla meriter, då får du ta ett flyg hem till Berlin redan i gruppspelet.

Men gör du allt på rätt sätt, om och om igen, och aldrig ger upp. Då kan oddsen som var emot dig vändas till din favör.

Då kan du få dricka kaffe med Party-Janne och droppa glädjetårar mot axeln på ett helgon.

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).