Dybbans krönika

Avslagen Coca Cola

juni 8, 2018

Jag hade tänkt skriva något om hur det kändes att sätta sig vid filtmattan i Poker-SM Main Event. Om alla känslor man har inom sig. Om alla personligheter med solglasögon och guldkedjor. Om hur fint startbord jag hade.

Hur jag var som en flyttfågel på väg till värmen med kompassen inställd på finalbord. Att jag sakta byggde upp stacken. Hur jag fyrbettade med KTo som om det inte fanns någon morgondag och 3-betade med T6 i hjärter bara för att jag kunde. Hur allt gick hem.

Jag hade dissekerat en massa intressanta SM-nävar.

Sen borde jag nog tagit med något om gubbarna som varje gång de fick AA klagade på att de hade så dåligt kortsnitt. Att ”det var en sån dag” när de fick rundfold när de höjde med äggen. Då var de tvungna att vänta flera timmar till nästa pocket rockets. Jag hade i samma veva velat nämna att jag haft det sämsta kortsnitt som någon någonsin har sett i de senaste stora CC-turrarna. Men jag hade nog redigerat bort det stycket för att inte verka gnällig.

Sen tänkte jag skriva hur jag synade in med KQ i en trevägspott och floppa KQ5. Hur jag slog om stort på flopp och fick syn av en trevlig karl som inte tycks lita på mig. Hur jag bara visste att han hade AK och bad endast om att få ducka alla ess. Men ess kom det och jag hade fel för han hade AQ.

Jag hade velat berätta om hur den potten dödade mitt momentum och att jag sedan fick kriga som shortstack. Hur jag lovade Norrländskan att inte komma till dag 2 med en ”bebisstack” och slösa bort en dag extra i Stockholm. Men att jag inte kunde hålla löftet utan gick till dag 2 med den femte minsta stapeln och ”tvingades” till en extra hotellnatt.

Sen skulle jag förklara att jag har mest tålamod i hela Sverige och därmed är en av topp 87 bästa shortstackspelarna i världen. Att jag aldrig tänkte ge upp för att det enda man kan göra i livet är att göra det bästa av det man har.

Efter det hade jag nog avslutat med något klämkäckt om hur jag med den andra dagens bästa hand fick in mina 15bb med AJ och fick syn av både 88 och KK. Hur jag åkte ut på en 63:e plats av 250-300 spelare och att allt kändes mer standard än en Konsum-skylt. Och att det bara var att ta flyget upp till Umeå och sedan åka vilse på 50 mil av grusvägar i Norrlandsskogarna innan man äntligen fick träffa familjen.

Jag hade verkligen velat skriva om alla de här upplevelserna, om alla känslorna.

Men så fick jag ett samtal. Om procentsatser som handlar om något helt annat än stegdrag, utan liv och död. Då tog syret slut. Alla känslor som bubblade under SM har blivit en läsk som stått orörd i fyra dagar.

Och jag kan inte skriva om avslagen Coca Cola när mammas framtid är en procentsats. Inte idag.

Nu vill jag bara sitta själv i en bil på en parkeringsplats i en folktom norrländsk by, lägga ansiktet i händerna och försöka intala mig själv att allt kommer bli bra. För det kommer det så klart, mer än så behöver inte sägas om det. För att mamma, om hon hade spelat poker, vore långt bättre än jag. Topp 3 i världen lätt.

Såna världsspelare vet att man aldrig ger upp och gör det bästa av det man har. För mer än så går inte att göra i livet.

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).