Dybbans krönika

Världens största cashgamepott

maj 24, 2018

Ibland vinner man, ibland förlorar man. Lev med det. För att travestera Markus Krunegård.

Ni minns sändningarna på natten från World Poker Tour. De som gick på riktig tv. Med Mike Sexton och den hårfagra Vince Van Pattern som kommentatorer. Det var nätterna som alltid tickade för snabbt. Jag kunde inte mycket om pokerstrategi, så varje litet självklart tips från Sexton sög hjärnan in som en disktrasa. Pengarna på spel var hisnande och gav studentlyan, inredd med secondhandmöbler från Blocket och en lila tapet som jag inte orkade byta ut, ett glänsande adrenalinpåslag.

När man idag kollar på gamla WPT-klipp inser man hur mycket pokern har gått framåt. Kvalitetsmässigt är den som min tapet då och nu.

Efter det kom High Stakes Poker. Tv-sänt cashgame. Världens bästa Gabe Kaplan kommenterade. Doyle Brunson satt med dollarbuntar framför sig så han knappt fick plats med korten. Blinds 400/800 dollar och ante 200 dollar. Man drömde om att bara sitta en hand, gå all in, få med sig blinds, antar och sedan springa för att köpa en ”ny” bil med fungerande fläktsystem och startmotor.

Brad Booth bluffade bort Phil Iveys kungar på en låg bräda genom att överbetta miljoner. Han var ett geni då. Idag inte lika mycket.

Man trodde inte det kunde bli högre insatser än så. Men det kunde det.

Pokerboomen är över sedan länge. Det visas ingen poker på tv längre. Man får vackert surfa runt och leta efter godbitarna på nätet, som en snuskgubbe. Men ibland hittar man det man söker. Lite stone cold poker.

Förra veckan kom jag över en riktigt smaskig historia när det slogs rekord i storlek på en tv-sänd cashgamepott. Jag är mer luttrad idag när det gäller pengar och insatser. Men ibland känns det som jag är tillbaka i studentlyan.

Blindsen på sinnesjuka 2000/4000 euro med en ante som gör att det ligger mopeder för en hel högstadieklass i potten innan spelarna ens har kollat på korten. Med spelare som Ivey, Dwan, Cates och Antonius i startfältet vill jag bara skrika ”spela lagom” åt hela bunten. Men det finns tydligen inget som heter Lagom Highstakes Poker.

På plats i Montenegro. Jason Koon, Martin Jacobsons pokerpolare, startar genom att slå upp fyra månadslöner med AQo, men får omslag av Kane Kalas som lägger in en sprillans Volvo XC90 innanför linjen med TT. Koon tycker inte att potten är tillräckligt stor och fyrbettar till 1,2 miljoner kronor. Kalas synar så klart då han känner sig lite sugen.

Floppen landar 356 regnbåge. Koon betar. Kalas synar. Turn kommer som en flygande lottorad till Kalas – en tia. Han dansar säkert rumba där inne, men rör inte en min. Koon fortsätter att beta med A-hög. 1,6 miljoner kronor. Jag vet hur det känns att sitta med nuts och någon betar stort in i dig. Det kan vara den bästa känslan som finns i poker. Men det jag känt måste vara ett barnkalas i jämförelse med det Kalas upplevde. Han är banne mig på månen. Han är en svanktatuerad fotbollsfru på väg in i en Gucci-butik!

Kalas synar. Potten är på över åtta miljoner.

River ett ess. Koon, med sitt rågblonda sommarbarnsutseende med tillhörande tillstymmelse till pokerpåsar under ögonen, bestämmer sig för att det är ett bra kort och går all in med fem miljoner effektivt.

Kalas går på kalas och synar blixt. Inte ens när han vevar in potten på närmare 20 miljoner kronor så tappar han ansiktet och bjuder på en blekt tandrad.

Hur gick Koon vidare efter den smällen? Efter att ha förlorat en våning på Östermalm som Foppa hade varit nöjd med (i alla fall som övernattningslägenhet). Jodå, någon näve efter vann han en pott på runt 15 miljoner kronor…

Ibland vinner man, ibland förlorar man. Lev med det.

Nu går jag ur highstakes-bubblan och ger mig in i 5/10kr på nätet istället. Om jag vinner varje pott i ett par år kan jag kanske ha råd att gå in short och försöka sno blindsen genom en all in preflopp i näsblodsspelen. Och sedan springa.

Eller så fortsätter jag spela lagom. Annars orkar jag nog inte leva med det…

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).