Dybbans krönika

Tonårsgubben och mäklaren

maj 10, 2018

– Den här kanske man borde byta ut?
Jag pekar lite skamset på de stora persiennerna ut mot gatan som Cirkusdirektören har kastat lingonsylt och köttfärsås på om vartannat.
– Nej för fan, de kommer bara vara här i tio minuter. Det där märker de inte.

Jag ska se till att lägenheten säljs. Vår mäklare är på plats i beige sommarkostym och vit manglad skjorta. Han ser ut som en svärmorsdröm med sin slätrakade välartade uppsyn som doftar dyr parfym. Jag känner mig som en tonårspojke i sliten t-shirt, keps och billig deo under armarna. Men egentligen är vi nog lika gamla.

Vi är mil ifrån varandra. Men med ett gemensamt mål. Lägenheten ska krängas så dyrt som möjligt.

Vi tar en kopp kaffe och diskuterar upplägg. Jag en slät kopp svart. Han något avancerat i en liten kopp som man dricker med två fingrar. Utåt sett är vi två skilda väsen. Jag, den suspekta pokerspelaren som bluffar folk på pengar och inte riktigt vågar säga vad han gör till okända. Han, med sitt namn på den polerade firmabilen, mitt i karriären som passar utmärkt på Instagram.

Han bländar mig med sin tandrad och säger:
– När det är dags för budgivning ringer jag upp de som är lättast att forma först. Jag ställer tre frågor som de kommer svara ja på. Sen om de vill lägga ett bud. Då är de i ja-mode. Det tar helt enkelt emot för dem att säga nej för det skaver. Svenskar gillar inte när det skaver. De vill ha det trevligt.
– Mycket psykologi? flikar jag in.
– Ja, väldigt mycket psykologi. Det gäller att hela tiden ta befälet!

Det värsta är att jag hade gått på det själv. Jag klarar inte av skav. Jag skulle kunna tacka ja till en telefonförsäljare som säljer hårvård (jag har rakat av mig håret) för att slippa skav. För det ska vara TREVLIGT!

Men du är ju pokerspelare? Du måste väl kunna vara lite kylig i det verkliga livet med ditt pokerface? Få folk att göra det du vill?

Svar: nej.

När man sitter vid ett pokerbord sitter vi där på samma villkor. Vi vet vad som förväntas av oss. Det är ett spel, med regler, som vi alla kan och accepterat. Att bluffa vid ett pokerbord är inte det samma som att se en person utanför spelet in i ögonen och dra en rövare.

När jag kommer utanför den där gröna filten är jag en vilsen hund. Jag kommer inte ens undan med en vit lögn. Det är som om det blinkar ett rödljus i pannan på mig. Fråga Norrländskan, hon läser mig som Aftonbladet.

Jag kan tycka att gamblers av olika slag, som vi pokerspelare, hamnar lite väl lågt ner på skalan jämfört med andra ”yrkesgrupper”. Det är vi som är de opålitliga. Jämför man med aktiemarknaden så har jag aldrig blivit så lurad som där och torskat stora summor till de stora jättarna som kan styra och ställa lite som de vill. Men aktiemäklare och bankirer har fin kostym på sig. Och dyr parfym. Rediga.

Min mäklare fortsätter förklara hur man går tillväga för att få ett så bra pris som möjligt för en lägenhet. Jag inser att det här är ett pokerspel på hög nivå.

Skillnaden är att de som vill köpa ett nytt boende kanske inte har lärt sig reglerna som marknaden har satt upp, eller accepterat dem. Och att summorna är på en helt annan nivå.

MEN DET ÄR KLART ATT DET ÄR TONÅRSGUBBEN I KEPS MAN SKA AKTA SIG FÖR! Han spelar ju POKER!! Om PENGAR!!!

Vi tar i hand. Jag tackar och bockar och ber om att få börja följa på sociala medier. Han ler och säger:
– Det kommer bli bra det här.

Och jag känner mig så trygg som bara en mäklare kan få mig att känna.

Snart är ni välkomna på visning. Men kolla för farao inte på baksidan av persiennerna!

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).