Dybbans krönika

Hey Brother

april 26, 2018

Sätter på en låt som vi inte spelat där hemma på länge. Cirkusdirektören har aldrig hört den tidigare. Men stannar upp i byggandet av ett exceptionellt torn. Sen börjar han dansa. Det är en speciell känsla att se en 2-åring helt hänge sig åt musik. Det finns något väldigt levande i det.

Det är konstigt hur man kan lära känna en människa först när han är borta. Vi visste alla vem han var och har lyssnat på hans musik. Men kanske inte reflekterat så mycket mer än så. Många kända artister har försvunnit de senaste åren, ändå känns den här förlusten närmare än någon annan.

Avicii blev 28 år.

Kanske för att jag har blivit allt mer gråtmild på gamla dagar. Kanske för att hans liv påminner en hel del om hur en del pokerspelare har det. Nej, ingen av oss har strandhus på Malibu eller uppträder för hundratusen personer per kväll. Men det där är ju bara ett skrap på ytan av Tim Bergling.

Efter att ha sett hans dokumentär förstår man det. Den visar lika delar eufori och mörker. Å ena sidan ett liv där han får göra det han älskar mest av allt, musik. Å andra sidan en total press att ständigt prestera på max. Och människor runt om som på ett eller annat sätt försöker plocka så många russin ur kakan som möjligt.

Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can’t tell where the journey will end
But I know where to start

Det är många som hade velat vara Avicii. Ung och framgångsrik. Rik och fri. Det är samma komponenter som gör de mest lyckade pokerproffsen till upphöjda ikoner i vår egen värld.

Jag har inte varit i närheten av den nivån. Men jag har under stunder av mitt liv haft relativt mycket pokerpengar på kontot. Så mycket att jag hade kunnat avsluta min karriär och starta en ny.

Två saker kan jag säga om känslan att se ett sjusiffrigt saldo på kontoutdraget. Det känns aldrig lika bra som man ska tro att det ska göra. Det är så det funkar med pengar. När du inte har dem jagar du dem, och när du har dem känns de mer ihåliga än vad du trodde. För mig var det själva jakten som var mitt liv. Och när jakten på ett sätt var slut så kändes det snarare meningslöst än euforiskt. Vad gör jag nu? Jagar ännu mer? Varför? Det finns ingen frihet i de frågorna.

Jag insåg att poker är en livsstil, en konstform som betydde mer än pengar i sig. Jag märker idag att jag ofta sätter mig och spelar bara för att jag tycker det är så roligt att spela poker. Jag jagar inga resultat, även om jag så klart vill spela så bra som det går. Det är en del av konsten.

Kanske kände Avicii samma sak.
– Jag märkte direkt när jag började tjäna pengar att jag inte behövde dem, sa han i en SVT-dokumentär 2013.
Grabben lyckades sticka ut från Hollywood-bruset som ödmjuk och solidarisk.
– Personligt och moraliskt tycker jag, när man kommer till en position där du får ett överflöd av pengar man inte behöver, att den mest vettiga, mänskliga och självklara grejen att göra är att dela med sig till dem som verkligen behöver det.
Avicii skänkte tiotals miljoner till välgörenhet, och var noga med att pengarna skulle gå till dem som har det svårt, som inte har mat på bordet.

Han levde för att göra musik. Inte pengar.

They tell me I’m too young to understand
They say I’m caught up in a dream
Well life will pass me by if I don’t open my eyes
Well that’s fine by me

Det finns ett stort mörker vi sällan pratar om. En av världens bästa levde ett liv med många problem. Både fysiska och psykiska. Något som följde med framgången. Han var en nomad utan hem, med datorn framför sig i en ständig grind efter perfektion.

Det finns nog få pokerspelare som inte upplevt ångest. Stressen. Tankarna i sängen på natten över vem man är och var man ska. Det är något i ensamheten, att man måste klara sig själv, som inbjuder till det där. Vetskapen om att när man vinner stort har man tusen vänner och när rullen är borta är vännerna det med. Och ångest är lika svår att tackla i ett strandhus på Malibu som i en andrahandsetta i Bergsjön.

So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
Didn’t know I was lost

Cirkusdirektörn fortsätter dansa. Det har blivit en rutin nu, varje dag. Hur han rör sig i takt runt köksön till ”Hey Brother”. När låten tar slut börjar han gråta hejdlöst tills vi sätter på den igen. Då lyser han upp som om han precis fått en present.

Jag önskar att Tim Bergling hade fått se det.

Han är på ett sätt död. Men hemma hos oss är han mer levande än någonsin.

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).