Dybbans krönika

Svensson & Karlsson

mars 22, 2018

Jag har inte haft en cykel på tio år. Jag saknar det. Det finns en frihet i att trampa runt med vinden i håret för egen maskin. Nu är ju håret borta och maskinen skulle behöva en genomgripande service. Men den där friheten. Den där svetten på ryggslutet när man kämpar sig uppför en backe och sedan får vila i nedförslöpan. Något om att jag har allt jag behöver i den där väskan på pakethållaren. Att jag inte behöver bli vuxen med bil.

När jag började spela poker, för snart 15 år sedan, insåg jag att det går att leva livet på en cykel. Fri, med vinden i håret. Det krävs inte något inrutat liv med kontorstider och en chef som nekar dig semester under fotbolls-VM. Allt jag blivit inpräntad under skolgången fick jag revidera. Gå ut gymnasiet med bra betyg, sätt dig i en studentlägenhet för fyra lax i månaden under sex års tid och plugga på högskolan, jobba åtta timmar om dagen i 40 år, gå i pension, dö.

Det är så en god medborgare gör. Det är så det ska gå till. Annars tittar folk snett på dig i snabbköpskassan som den där snubben som inte har ordning på grejerna. Som cyklar runt när man kan ta bilen.

Jag har ägnat mina senaste tio år av livet åt att skära bort så många måsten som möjligt. Att ”bli vuxen” har varit ett skällsord. Pokern har varit grunden för att lyckas med det. Och jag har försvarat den med näbbar och klor så fort någon har ifrågasatt spelet eller det bergochdalbane-liv som den för med sig.

Men jag är 35 år nu och det blir svårare för varje år att hålla ihop det utan måsten. Samhället är uppbyggt på att vi ska anpassa oss. Även pokerspelare.

I veckan gjorde jag min största affär i livet. På ett mäklarkontor i Lerum satt jag och Norrländskan, med ungar kastandes nappar och äppelbitar över bordet, och skrev på pappren. Klart att man ska vara ofrivillig statist i en cirkus samtidigt som det ska ögnas igenom det finstilta i en mångmiljonaffär. Jag vet inte riktigt vad jag skrev på, men jag är hyfsat säker på att vi nu är ägare av ett radhus.

Området är så mycket Svensson det kan bli. Små blonda barn med pingisraket. Kombibilar på rad. Två minuter promenad till förskolan där ungarna ska lämnas 08.00 och hämtas i tid. Dessutom får vi en granne som heter Karlsson och påminner om grannen i Beck-filmerna, han som alltid vill ta en stänkare.

Det fina är att vi nu har massor av rum, så jag kan få ett eget kontor där jag kan grinda ostört. Och det är bara tio minuter motorväg till kasinot. Jag ser framför mig hur mina resultat kommer att skjuta i höjden. Hur jag, som på min storhetstid, rensar rent och tar hem Söndagssteken flera veckor i rad. Och varenda krona komma gå till renovering av saker jag inte ens visste fanns på ett hus.

När vi gled in med Volvon till vårt nya bostadsområde kände jag hur jag samtidigt rullade tillbaka in i det liv jag trodde jag tagit mig ur. Här kommer jag uppfostra mina barn till att lyssna ordentligt på sina lärare i skolan för att komma in på en bra högskoleutbildning och sedan skaffa jobb, gå i pension och dö.

”Villa”, Volvo, ungar och måsten. Ett nytt kapitel är på väg att skrivas. Den här pokerspelaren börjar räta in sig i ledet, precis som man ska.

Det blir ingen dyr cab för mig när det är dags att gå in i medelåldern. Nästa vecka köper jag en cykel.

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).