Dybbans krönika

Att dela en hemlighet

mars 1, 2018

Jag önskar att jag själv kunde få en lika tät mustasch. Då hade jag garanterat haft en.

Nu fick jag nöja mig med att spana in den. Och jag kunde inte låta bli att tänka på hur genetiskt tilltalande det är med riktigt täta mustascher. Hur de inte börjar fladdra iväg när man nyser, utan är starka som bamburör i fästet. Hur de är så gjutna i överläppen att de inte rör sig ur fläcken ens om ägaren till mustaschen sätter en hasselnöt i halsen och hostar för sitt liv.

Nu fick jag nöja mig med att titta, även om jag i min lite vildare fantasi skulle vilja sträcka mig över pokerbordet och röra också. Men då skulle det bli ett himla liv förstås. Det förstår jag ju.

Mannen med mustaschen har blivit lite av en vän de senaste åren. Jag gillar hur vi alltid tar i hand och nickar lite som två män gör som inte känner varandra speciellt bra, men ändå delar en hemlighet.

Jag vet inte riktigt vad hemligheten är själv. Men jag tror det har något att göra med att vi visar respekt för varandra vid pokerbordet. Att vi byter lite knep ibland. Diskuterar hur man på bästa sätt spelar 77 när fem personer har limpat framför.

Hur vi på samma sätt är skådespelare, men på tu man hand går utanför manus och pratar från hjärtat.

Och ikväll är inget undantag. Jag funderar på om en äkta mustasch verkligen kan vara så tät när han börjar röra på sig i stolen. Han höjer rösten som för att värma upp inför final-scenen i dramat. Jag foldar mina kort och lutar mig tillbaka för att njuta av skådespelet som jag vet ska komma.

Mustaschen höjer pre flopp. En spelare synare. Floppen kommer JJ4. Mustaschen vräker aggressivt in en markerhög som om han gestaltade Gunwald Larsson och var på väg att, med knytnäven, möblera om tänderna på någon förortsgangster.

Motspelaren synar igen. Och innan turn hinner vikas upp kastar mustaschen hetsigt in en rejäl näve marker, på flera tusen riksdaler, in mot mitten. För att sedan se en kung vikas upp.

Mustaschen ställer sig då upp och lägger på en förvriden grimas som om han precis utsatt sin familj för livsfara. Sen kvider han.
– Vaaad har jag gjoort!!?? VAD HAR JAG GJOORT!!? Neeej, neeej!

Jag sitter fortfarande tillbakalutad. Njuter av ett utmärkt drama. Och reflekterar över att prydnanden på överläppen inte rör sig ur fläcken. En orkan hade inte rubbat den.

Motståndaren vet inte vad han ska ta sig till. Han är helt utlämnad åt sina egna tankar där han sitter och stirrar på en mustaschprydd man som ångestladdat vrålar:
– Vad har jag gjort?!! Neej, neeej!!

Efter några minuters betänketid väljer motståndaren ändå att folda. Och mustaschen skiner upp som en triumferande sol. Kastar sin KJ på bordet som bildat topp-kåk. Håvar in markerna med båda armarna.

Sen är han tyst en stund. Innan vi tittar på varandra. Och han med en blinkning säger:
– Jag är en mycket bra skådespelare. Omöjlig att läsa. Eller hur?

Jag nickar bara. Blinkar tillbaka med ett lurigt leende. Som om jag är den enda vid bordet som förstått det där skådespelet. Som insett hans briljans.

Som om vi på något sätt delar en hemlighet…

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).