Dybbans krönika

Somliga springer i slitna skor…

februari 15, 2018

Pyeonchang! Jag kan inte uttala det, men skriva går bra. Det är OS-tider och jag försöker följa de svenska insatserna så mycket det går. Plötsligt känns det som livet går ut på curling och skidskytte.

Idag (torsdag) tog Sverige ännu ett guld. Jag hade aldrig ens hört talas om Hanna Öberg innan detta OS, nu är hon på förstasidorna och hennes liv kommer aldrig mer bli sig likt. Ett gråtmilt OS-guld i vårt long lost hjärtebarn skidskytte skojar man inte bort hemma i stugorna. Särskilt inte när man kommer underifrån och överraskar. Det är vad vi svenskar älskar mest av allt. För det är så vi ser oss själva, ett av de mest privilegierade folken i världen, som underdogs.

Men det är ju precis sånt här som gör OS så härligt. Historier om hur idrottare får sina drömmar uppfyllda.

Samtidigt, bakom varje uppfylld dröm så krossas en annan. Det är som i poker, extremt små marginaler som skiljer ibland. En tvåoutare på river som gör finito på ett WSOP och en saga. En kula som träffar en millimeter för långt åt vänster. En isfläck på fel ställe, en stav som går av.

Som när jag var djupt i ett stort fält i en turnering i Las Vegas. Förstapriset var på ett par hundratusen dollar, en livsomvälvande summa. Jag tyckte det var extremt värde kvar i turneringen då det trots priserna inte var många proffs vid liv Jag behövde bara få lite stack…Vi var runt 30 spelare kvar och jag var short med 15 big blinds i mittposition. Viker upp AJs och går all in genom att helt enkelt säga all in. Det foldas till knappen som hittat en nål i en höstack och blivit chipleader. Den amerikanska gubben drar en hörlur ur örat och går ställer in allt han med . Suck…springer man in i stål igen…

Small och big hade snålt med marker så de folda snabbt. Mannen med nålen och baseballkeps är då på väg att slänga in sina kort i mucken innan dealern skriker åt honom att låta bli. Först då inser han att jag har gått all in.
– Oh, I was just going to steal the blinds….

Han slänger upp Q8o, träffar en åtta och slår ut mig. Hade gubbtjuven tagit ut den där hörluren, med miserabel country, några sekunder tidigare hade jag fortfarande varit kvar i turneringen och haft chans på min största cash i karriären.

Det är så många marginaler som kan göra att du inte når ända fram. Eller så är man bara bäst i världen i fel tid. När någon annan är ännu bättre. Som Mack Robinson.

1936 tog sig Robinson till OS. På gamla spikskor, han hade inte råd att köpa nya, gjorde han sitt livs lopp i finalen på 200 meter. Han slog världsrekordet. Problemet var att legenden Jesse Owens sprang i samma race och gjorde det ännu snabbare. I en annan tid hade Robinson blivit världsstjärna. Nu blev han istället ”brorsan till en Baseball-spelare” då brodern Jackie gjorde succé som den första svarta spelaren i Major League Baseball. Jesse Owens kom att leva sitt liv som firad idrottare, Mack Robinson slutade som vaktmästare. Några tiondelar, och ett par slitna skor, kan avgöra ett helt människoöde.

Det pratas ofta om hur imponerande det är att vara världsstjärna i något, vare sig det är poker eller skidskytte. Hur mycket tid som ligger bakom. Visst är det beundransvärt, men hur svårt kan det vara att hitta motivationen att lägga ner jobbet när man hyllas som en greve och vinner guldmedaljer, eller stora summor pengar?

Jag är mer imponerad av heltids pokerspelare som tuggar låga stakes och inte ens nämnas längst ner i en bisats på ett pokerforum. Eller skidskyttar som aldrig glider in topp 30 i världscupen och får gå förbi den mixade zonen utan att få göra en enda intervju. De kommer troligen aldrig att bli några stjärnor, men fortsätter nöta varje dag ändå. Det är verklig kärlek det. Att ge, men kanske inte få något tillbaka.

Så även om OS mäts i guld, silver och brons kommer de flesta utövare inte vara i närheten av några medaljer. Precis som de flesta pokerspelare aldrig kommer nå stora pengar eller rubriker.

Men framgång kan mätas på olika sätt. Jag väljer att se det som Churchill:

”Framgång är att gå från misslyckande till misslyckande utan att förlora entusiasm.” 

Vi kommer aldrig få gråta de där glädjetårarna Hanna Öberg och Stina Nilsson fått gråta högst upp på en prispall i OS. Vi får gråta åt annat. Kanske åt att marginalerna inte var på vår sida, inte idag heller.

Men vad vi än håller på med, så länge vi inte förlorar vår entusiasm så har vi vunnit något. Det väntar alltid en ny chans runt hörnet. Om du inte heter Mack Robinson och lever i fel tid. Men det är det faktiskt inte många som gör…

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).