Dybbans krönika

Som en novell av Charles Bukowski

januari 25, 2018

Jag tror jag innehar världsrekordet i finalbordsbubblor i Söndagsteken. I söndags blev det ännu en då jag, från big blind, synade av med AJ när lilla blind ställde mig all in. Han hade QTo. Flopp J, turn A, river K. Man bara vet att fyroutarn kommer som en oinbjuden kusin från landet när det vankas fest. Istället för en fin stack på finalbordet blev det grus.

Och så är jag förkyld på det. Jag börjar alltid tänka på Las Vegas när näsan är igengrodd. Sömnbrist och ständig AC gör det inte till någon slump att ägarna av apoteken på strippen kan glida runt i tunga bilar.

Jag vet inte hur många förkylningar jag dragit på mig inne på Flamingos pokerrum. Under åren då vi spelade in Pokerstudion under WSOP var det där jag brukade ta min after work för att varva ner efter långa dagar.

Det var längesedan det dekadenta pokerrummet inne på det klassiska kasinot hade sett sina glansdagar. Inrökta väggar och golvmattor. Interiör charmig som på en gammal finlandsfärja. Till och med damerna som serverade drinkar i kortkort var av äldre modell, födda långt innan Kennedy blev skjuten.

Ändå var det där jag ofta hamnade, till sist, efter långa dagar och sen middag. Orken satte stopp för något annat och om man skulle förlora på grund av trötthet eller allmän okoncentration fanns det bara 1/2 dollar Texas som högst, så skadan kunde inte bli för stor.

Jag påmindes om varför jag började spela poker från första början. Långt i från pokerproffs, stora prissummor och uppblåsbara egon. Efter att på dagarna ha följt WSOP på nära håll borta på Rio och fraterniserat med världens poker-elit kändes det här som ett stilla andningshål. Här fanns ingen prestige eller pekpinnar på hur man skulle spela. Här fanns inga rätt eller fel. Här kunde man slappna av i goda vänners lag. Vänner som man aldrig någonsin träffat tidigare…

Då jag hade varit på besök i the Sin City många år på raken kände jag igen de flesta av de dealers som arbetade. Till skillnad från kasinot hemma var medelåldern 30 år högre, minst. I Las Vegas känns inte dealer-yrket som något man utövar över en sommar eller arbetar med innan man börjar plugga. Det är inget jobb exklusivt för yngre, som det ofta verkar vara på Cosmopol. I Vegas är det ett yrke som man kan tänkas pensioneras som. Jag gillar det. Det ligger en stolthet vid att stå fast vid sin läst som jag tycker mycket om.

Denna kväll spelades som vanligt Morrissey i högtalarna. Hemma i Sverige får man bara höra den gamla pop-ikonen på uteställen där hipsters nickar gillande i takt med att de suger på sin tvinnade mustasch. Här går han loss på repeat i högtalarna på de flesta hotell. Och det kommer så oväntat att ett kasino som erbjuder trött lättklädd dans på gamla heltäckningsmattor, samtidigt har bra musiksmak. Hur kommer det sig?

Jag funderar djupt på detta spörsmål där jag sitter med 300 inväxlade dollar i röda 5-dollars marker. Exakt en sådan som Dregen senare kom att tatuera in under vår inspelning av Pokermästarna. Marker som troligen inte har gjorts rena de senaste 20 åren…

Stämningen är på topp! Några är lite berusade. Några kanske bara höga på livet. Men alla är glada. Det pratas och det skämtas. Ingen är utanför. Inte ens fransmannen. Det känns som att det finns ett högre gemensamt mål med kvällen än att vinna pengar. Förmodligen är det bara så det känns. Men känslor ska inte underskattas.

Och det är då han kommer. Den lille indiern. Med exakt samma accent som man förväntar sig. Liknande den hårt arbetande butiksägare Apu i Simpsons.

Den lille indiern är prydligt uppklädd i en röd piké. Han sätter sig ner med ett stort leende och han skulle nog kunna sitta så där i all evighet utan att säga ett ord och man skulle känna att han är en människa man vill hänga med ändå.

Han växlar in ett fullt inköp. 300 dollar i röda marker placerade i tre prydliga staplar.

När en ny människa kommer till ett pokerbord så är det som att klassen fått en ny medlem som måste synas upp och ner. Alla tystnar i några sekunder för att titta på ”Apu” när han säger ”Hej! Hej!”och fortsätter att visa upp en bländande tandrad.

Sen är han en av oss.

Efter någon timma har den lille indiern knappt spelat en hand. En äldre herre från Boston skämtar om att hans fru, sedan 30 år, framstår som lösaktig i jämförelse. Men indiern låter sig inte påverkas utan fortsätter folda sin händer. Och le sina stora bländande leenden samtidigt som han så smått börjat delta i diskussionerna och bli en del av den allmänt goda stämningen som ofta skapas av ett gäng som njuter av att få spendera sin semester i en stad som Las Vegas.

Ytterligare en timma går. Då händer det. Indiern synar en höjning på 15 dollar preflopp. De första tre korten kommer. 642 med två hjärter. Vi är tre spelare med i potten. Själv har jag 99 och fortsätter satsa 25 dollar. Den lille indiern skrynklar ihop pannan innan han prydligt radar upp ett gäng svettiga röda marker och höjer till 60 dollar. Den tredje personen. En äldre asiat med cigarrgula tänder synar! Jag ser ingen annan utväg än att vackert slänga i väg mitt överpar.

Turn kommer. En obetydlig kung. Apu betar 60 dollar till. Asiaten suger en stund på den otända cigarren han har i mungipan innan han synar. River visar hjärter 2 vilket parar brädan och samtidigt gör färgen möjlig. Indiern går all in för sina sista 160 dollar. Asiaten synar snabbt och slänger upp AT i hjärter för esshög färg.

Den lille indiern ser besviken ut.
– Oh, flush. I can’t beat that, mumlar han sorgset och för första gången försvinner hans karaktäristiska tandrad bakom stängda läppar.
Han muckar sin hand. Någon blir nyfiken på vad han kunde ha haft för kort då han spelat så tight så länge och nu valt att investera alla sina marker. Mannen med sexskämtet om sin fru frågar:
– What did you have?
– Just three of a kind. Sixes…
– Oh, unlucky, svarar gubben.

Själv börjar jag nästan skaka av upprördhet då jag inser att dealern sedan länge börjat blanda om leken. Den stackars indiern hade kastat den bästa handen då tvåan på rivern gav honom kåk.

Ingen annan verkar av någon outgrundliga anledning reagera. Och den lille indiern tar försynt fram nya sedlar att spela med.

Potten på runt 600 dollar hade gått till ”fel” spelare. Jag tycker genuint synd om honom. Borde jag nämna att han gjort ett stort misstag och förlorat en pott för att han inte klarar av att tyda brädan? Borde jag ge honom en pokerlektion och öppen vägledning i hur han borde agera och tänka i framtiden?

Det är svårt att hålla tyst när sånt där händer vid ett pokerbord. Det gör ont inom mig. Samtidigt tittar jag på den lille indiern. Han har börjat le igen och pratar nu med fransmannen om mat.

Jag inser att det bara skulle kännas som att få en kniv i magen om jag berättade. Kanske skulle den vita tandraden försvinna bakom stängda läppar igen och han skulle förbanna sig själv? Jag vill inte riskera att förstöra hans kväll.

Möjligen gjorde jag honom en björntjänst genom att aldrig berätta. Kanske räddade jag hans kväll. Det får vi aldrig veta.

Nu flöt allt på som vanligt istället. Ännu en Morrissey-låt gungade ut över lokalen. De gamla rävarna kastade ut kort med millimeter-precision och delade med sig av sina poker-anekdoter som de samlat på sig under decennier. Stämningen fortsatte på topp.

Det var nästan som om det dekadenta pokerrummet blev vackert till slut. Som en novell av Charles Bukowski.

Nästa dag var jag tillbaka på Rio. För VM i poker. Där spelarna hade andra mål. Som att bli bäst och vinna så mycket pengar som möjligt.

Jag såg många nya världsmästare bli till. Men idag, fem år senare, är det den lille indiern med det stora leendet som jag minns…

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).