Dybbans krönika

Högertrafik

January 4, 2018

Mobilen blinkar till. Ett sms från Henke-Åsna.
Padel ikväll?
Sorry, har lite mycket…

Någon dag senare. Ett sms till.
Fotboll och Tacos?
Kalabalik hemma…

En vecka senare.
Ska vi boka VM i Ryssland i sommar eller?

Det finns två sorters pokerspelare. De som har barn och de som inte har barn. Jag minns hur det var att inte ha barn. Just nu känns den tiden helt overklig.

Kortfattat så kunde man spela poker till 06.30 och gå och lägga sig när sambon gick upp för att dra till jobbet. Det funkade utmärkt att gå runt en hel dag i kalsongerna, dricka mjölk direkt ur kartongen, kolla serier och peta navelludd. Fick man sug en torsdag så fanns möjligheten till en spontanare någonstans i Europa för en pokerturnering. Och om andan föll på var det faktiskt möjligt att träna lite också, även om en kebabrulle i soffan ofta stod högre upp på listan. Kort sagt, jag kunde göra vad farao jag ville när jag ville det. När man levt ett sånt liv tillräckligt många år blir övergången till ett inrutat familjeliv rätt stort.

För mig blev det Sverige 1967 när vänster- skulle bli högertrafik över en natt. Allt vändes upp och ner.

Men de här pokerspelande ungdomarna som ännu inte skaffat barn har så klart svårt att förstå det. De har ingen aning om hur det är att ha småbarn. Hur ska de kunna det? Det är omöjligt att förstå förrän man får det själv.

Ni som läste min senaste krönika kunde läsa att jag beskrev mig som procentproffs. Jag fick inte ihop det med familjelivet och missade Christmas Poker Week Main Event för första gången på många år. Så jag valde ut tre hästar istället. Lillbrorsan åkte med QQ vs KK dag 1, inte mycket att säga om. Monopol kom djupt men bustade runt plats 20, med 13 prisplatser.

Den sista, Henrik ”Henke-Åsna” Johansson då? Efter tre dagars strålande spel slog han till sist ut rutinerade Daniel Erlandsson heads up och vann. Så nu har jag lovat att inte kalla honom åsna i någon krönika mer. Vi får väl tilltala honom vid hans smeknamn ”Lord” istället. Ödmjukt och lite Paradise Hotel-feeling så där. Hur som helst så var det en härlig känsla att raila liveuppdateringarna och se honom vinna. Det unnar jag den talangfulla grabben som förutom prissumman på 355 000 kronor blir odödlig på väggen. Stort grattis!

Men det gjorde ju även att jag plussade mer än några av finalbordseltagarna i turneringen. Nu har jag haft procent i de tre senaste vinnarna i CPW Main…

Om jag är avundsjuk på vinsten och odödligheten? Jodå, det är klart. Men ibland är jag nog mer avundsjuk på det där livet som en ung pokerspelare kan leva. Om jag ska ge dig ett råd Henke, ta vara på tiden. För om 5-10 år, när ditt första barn eventuellt slår upp sina blå, så kommer du inte kunna skicka fler sms om ”fotboll och tacos” en torsdagkväll. Även om du omöjligt kan förstå det nu, så ska jag försöka förklara:

Du kan inte längre vara vaken till 06.00. Vissa dagar kan du däremot ha tur och slipper kliva upp innan dess…

Träna? Bara ge upp. Det är lättast. Välkomna pappafetman.

Egentid är ett ord som inte längre kommer existera. Det närmsta man kommer lite tid för sig själv är när man väljer att ställa sig i den längsta kön på ICA för att det är så skönt att bara stå där och inte behöva göra något mer än att stå.

I turneringsgrinden dyker det upp nya hinder, förutom motståndare, kortsnitt och utdragningar. Som den konstanta nervösa känslan att båda ungarna ska vakna samtidigt och gallskrika när man är djupt inne och nära storcashen. Jag drömmer mardrömmar om hur jag sitter på ett stort finalbord och tvingas springa in med den bärbara till Cirkusdirektören som fått tokfnatt och bajsat ner sig. Sedan försöka byta blöja med en hand samtidigt som jag hamnar i ett avgörande läge på river, då direktörn försöker sig på en trippel axel på skötbordet och lägger ännu en laddning ut i det fria ner på golvet. Och tidsbanken är SLUT!

På kasinot får du alltid ett sms om att ungarna blivit spysjuka när man precis tappat en stor pott till bordets största fisk, som snart kommer dela ut allmosor. Gud, vad man längtar efter att gå hem precis då!

Värst är ändå tröttheten. Det känns som Nyårsdagen i ungdomen, när man vaknade upp på en okänd ekparkett med slipsen på huvudet och inte visste hur man kom dit. Och att det är just den Nyårsdagen 365 dagar om året. Det finns ingen Celcius i världen som kan rädda dig.

Jag tycker ärligt att pokerspelare med småbarn borde få något slags handicap i poker. Vi borde få starta med fler marker, ångra ett move eller spela Texas med tre kort. Det hade inte varit orimligt alls.

Så sov medan du kan herr Lord. Res, ät gott, unna dig saker. Spela massa poker på nätterna. För en dag kommer det du tar för givet nu vara borta.

Ändå, jag minns inte vad jag levde för innan barnen? Visst kan jag längta efter några dagar ”ledighet”, att få duscha utan tidspress, ta en sovmorgon och dra till Barcelona för att spela en pokerturnering. Eller se en hel fotbollsmatch utan att någon liten direktör snor tv-dosan, byter kanal och försöker äta upp batterierna.

Men jag tror inte att det någonsin gjorde mig till en lyckligare människa att få sova förbi lunch och pilla navelludd?

Det kan ju låta helt orimligt för en pokerspelare efter att ha läst den här texten, men det finns ingenting av allt det jobbiga som inte gör det värt allt.

För har man en gång bytt till högertrafik, så vill man inte byta tillbaka.

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).