Dybbans krönika

Champions League-bucklan

October 12, 2017

Ödet ger oss släktingar, men vänner bestämmer vi själva.

Det finns två sorters pokerpelare, de som tror på ödet och de som tror på slumpen. Trots att jag är uppväxt i kyrkan så har jag själv aldrig dragit in varken högre krafter eller ödet i mitt pokerspel. Om gud finns så bryr han sig säkerligen inte om att bifalla mina böner om en ruterknekt på river. Och vad händer om båda spelarna, på var sin sida i en coinflip, ber om att få vinna? Då är det inte kul att vara gud alltså. Tough spot!

Men det kanske är de gångerna det rinner ut en stege på brädan och gör split pott?

Jag tror på slumpen. Allt blir enklare då. Man slipper mycket huvudvärk. Annars skulle ödet bara vilja ge mig andraplatser, eller sämre, på alla stora finalbord jag suttit vid. Vad är det för jädra skitöde? Det måste ju betyda att jag är född förlorare. Någon klok man sa en gång att ”Ödet är en tyranns ursäkt för sina förbrytelser och en dåres ursäkt för sina misslyckanden”.

Men ibland kan jag verkligen avundas dem med ett öde. De som tror på det. Det är som att de skrattar åt oddsen. De behöver inte odds. För de vet att de kan segra ändå.

Jag minns när jag intervjuade Martin Jacobson inför finalbordet i WSOP Main Event. Hur han låg bland de sista i chipcounten, men ändå trodde på vinst. För att det var hans öde. Allt han hade gjort tidigare i livet, alla andra platser han fått stå ut med i sina EPT:er, allt ledde fram till det här ögonblicket. Att han skulle vinna. Och så vann han.

De senaste veckorna har jag rest runt och träffat gamla mästare från Poker-SM Online. Ett intressant möte var med ”Flooshen” som 2013 tog hem Main Event och den största prissumman i turneringens historia, närmare 1,3 miljoner. Han var 21 år då och hade kvalat in till Main Event för 200 kronor. På bankkontot fanns 500 kronor, det var allt. Men innan turneringen startade hade han ändå bokat in ett möte med sin bank om ett lån till en lägenhet. Ett lån som han aldrig skulle få om det inte trillade in rejält med cash för handpenningen.

När jag frågade vad det var som var nyckeln till vinsten så hade ”Flooshens” svar ingenting med det pokerteoretiska att göra. Istället tryckte han på något helt annat. Positivt tänkande och fokus.

För ”Flooshen” trodde på vinst. Det var hans öde. Trots att det kom nästan 3000 spelare till start så kände han segerns sötma i hela kroppen redan från start. Och så vann han.

Resultatet blev köpet av den lägenhet som vi gjorde intervjun i. Med en SM-pokal stor som en Champions League-buckla mitt i rummet, som en påminnelse varje dag om hur snabbt ett liv kan förändras. Jag ville bara lägga mig naken i den där bucklan och bada i champagne som den vinnare jag aldrig varit.

Allt som oftast är det de spelare som verkligen tror på vad de gör och spelar med självförtroende som vinner. De är inte rädda för att göra fel eller bli utdragna. Tron på sig själva är för stark för det. Ödet står de järva bi.

Jag tror helt enkelt att vissa spelare skapar sin egen lycka och väljer att kalla det för ödet.

Att få in alla pengar som favorit är att hjälpa slumpen på traven. Det har varit mitt rättesnöre. Men frågan är om jag även måste ta mitt ”skitöde” i hand och försöka bli kompis med det också, för att äntligen nå ända fram?

 / dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).