Dybbans krönika

När jorden gått under

August 3, 2017

Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig

De frågar mig när jag ska göra något annat. Säger att det här livet sakta tar död på en. Bit för bit. Och tro mig, jag har tänkt tanken. Att bara gå vidare. Plugga till mäklare. Eller gå klart de sista åren på lärarutbildningen jag började en gång. Men så rinner åren iväg. Och man fastnar som tuggummi under skosulan.

Jag är tjugofyra
Bara en liten gnista
Bara ett ord kan sätta eld på en skog

Jag är fortfarande 24 år där inne. Sorgligt, säger någon. Patetiskt, tycker någon annan. Men att elden som tändes då fortfarande brinner kan väl inte vara något dåligt? Jag kan förstå hur Phil Hellmuth känner det. Att det här är hans liv. För mig är poker inte livet. Det är bara sättet jag valt att finansiera det.

Men blir det inte långtråkigt? Alldeles dötrist? Att göra samma sak om och om igen? Det är vad de frågar. Och jag svarar ärligt. Jo, det är tråkigt ibland. Alldeles dötrist. Men jag frågar tillbaka, har du alltid roligt på jobbet? Har du ett jobb som du dansar till varje dag och aldrig vill gå hem ifrån?

Jag har roligt 90 procent av tiden jag spelar. Jag dansar faktiskt till jobbet rätt ofta. Troligtvis oftare än du. Det är vad jag svarar. Om du dömer mig kan jag döma dig med.

Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig
Om du leker med mig
Det kommer aldrig va över för mig

Hur många pappor kan vara hemma med sina barn på dagarna? Poker är inte mitt liv. Det har kanske varit det. Och jag har fått betala priset. Men inte längre. Jag spelar poker för att jag ska kunna leva livet med dem jag älskar. Jag vill inte spendera dagarna på ett kontor. Jag har testat det också. Ankomst 08.00. Fika 09.30. Lunch 12.00. Fika 14.30. Man såg hela tiden fram emot de där tiderna. Räknade ner minuterna det var kvar tills man skulle få en paus från arbetsuppgifterna. Jag vill inte ägna dagarna åt att räkna minuter. Jag vill för farao gunga gungor. Äta småsten. Känna på gräset. Hoppa i vattenpölar. Jag vill äta minuterna som geléhallon.

När jag spelar poker känner jag fortfarande pulsen. Den har inte slutat slå när jag får in alla marker i mitten. Eller viker upp två toppiga ess. Inget annat jobb har fått mig att känna mig mer levande.

Poker är en meritokrati. Ideologin växte fram i Frankrike och handlar om att alla, oavsett socialt ursprung, ska få möjlighet att klättra på karriärsstegen utifrån hur duktiga de är. Det är begåvning, utbildning och prestationer som spelar den dominerande rollen vid befordran. Ingen prins kan ärva tronen. Inget rikemansbarn får glida på en bakåtslickad räkmacka. Poker är rättvist. Och orättvist. Alla är välkomna, men alla får inte vinna. Tvärtom, de flesta förlorar. För de flesta vet inte vad det krävs för att vinna.

Pokerspelare framstår kanske som lata. Många är det, inklusive undertecknad. Men det gäller disken och städning och att sätta ihop IKEA-möbler. När det gäller pokern så finns det ingen lathet. De bästa är facklor av bensin som aldrig slutar brinna.

Jag är trettiofyra
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
och stirrar mig rakt ner i själen

Jag lyckades göra ett av årets sämsta spel i Pokerstjärnan i söndags. Synade bort en topp 10-stack på ett helt horribelt sätt på river. Synade ett uppslag med A4 i big blind. Floppen landade A34. Jag slog om motståndarens bet, den enda på bordet som täckte mig. Turn J och ett andra hjärter. Jag betade ut rätt tungt. Syn igen. Jag älskade läget. River hjärter fem. Jag gillade inte läget lika mycket och checkade. Motståndaren gick all in för en dubbel pottbet. Jag snapsynade trots att jag hade massa big blinds kvar i stacken. Fick stirra in i nötens mamma i form av A8 i hjärter.

Jag förstår fortfarande inte varför jag inte stannade upp och tänkte till lite innan synen? Just nu är jag helt enkelt inte i turneringsform.

Som pokerspelare är självförtroende a och o. Ena dagen känner man sig som top of the world och sneglar på blocket efter onödiga klockor att lägga pengarna på. Näst dag är man en andra klassens medborgare som borde sälja bilen för att kunna överleva hösten.

Men som tuggummi under skosulan blir jag kvar. Jag vet inte hur länge. Men jag vet att jag kommer att göra det jag måste. För det kommer aldrig vara över för mig.

Jag tänker älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).