Dybbans krönika

Monster eller måskadaver? 

april 19, 2017

Titt som tätt dyker de upp. Ibland med en stiligt tillknäppt skjorta ibland i en slafsig hoodie. Det är skitsamma hur de ser ut. Jag märker direkt vad de är för sorts spelare. De är unga och de är pålästa. De har sett tusen instruktionsvideos, diskuterar dagligen olika spots med polarna på Skype och grindar 15 cashgamebord samtidigt. De har ”det rätta” pokerspråket och i teorin är de praktiskt taget världselit.

Skulle jag spela cashgame mot dem på nätet skulle de krossa mig, jag vet det. Men nu sitter vi runt ett pokerbord på ett kasino. Där gäller andra regler. Här är det djungelns lag som råder. Och jag vet vad de tänker: ”Han kan inte vara så dålig att han tar den linjen med den handen.” Men det kan jag. För nätgrind och livespel är två helt olika saker.

De är lite som politiker som aldrig haft ett riktigt jobb. I praktiken kan de allt. Men när de väl kommer ut i det verkliga livet så står de där och blir överkörda av folk med lägre utbildning, men med en erfarenhet som inte går att lära sig vid skolbänken.

Jag är inte något teoretiskt geni, men under åren har jag blivit hyfsat streetsmart. Jag har koll på när jag kan få ut så mycket värde som möjligt mot galna norrmän och tighta taxichaufförer. Mitt pokerspel speglar mitt liv rätt bra. Jag är ingen högt bildad man, men jag kan hantera de flesta situationer utan att hamna i allt för mycket kläm.

Det gäller dock möten med vuxna människor. Barn spelar i en helt annan liga.

Som när Cirkusdirektören har lagt en halvkilosklump i blöjan. Han är snart ett år och vägrar ligga still på skötbordet. Han slänger sig runt som Luis Suarez inne i offensivt straffområde. Vilket slutar med att man ser ut och känner sig som den beryktade Bajsmannen, som härjade på diverse musikfestivaler under 90-talet, när allt är klart. Jag har hittat brunt bakom öronen.

Till sist fann vi tekniken att spela upp Youtube-klipp med Babblarna och samtidigt låta direktörn gå lös på sina fyra tänder med sin rosa favorittandborste. (Babblarna är något som jag aldrig hade hört talas om innan jag fick barn, men nu är en stor del av mitt liv. Innan hade jag ett hyfsat utvecklat musikintresse, nu är det bara fem låtar med de där färgglada degklumparna som går på repeat där hemma. De är tortyr och livräddare på samma gång.) Fråga inte hur vi kom på den där kombinationen med tandborsten, man borde rimligtvis inte blanda tandhygien med rumptvätt, men det är precis som vid pokerborden. Efter tillräckligt många misstag i en unik situation så lär man sig vad som funkar. Ibland är lösningen aningen oortodox.

Igår lekte jag koja med direktörns äldre kusin. En klassisk lek som alltid är spännande. Vi byggde upp en grotta av soffkuddar och lade en filt över. Sen kröp vi in där och låtsades att det var den enda trygga platsen i hela världen. Det blonda yrvädret kikade ut genom ett hål och pekade.
– Kolla monster! halvskrek hon exalterat med nappen på sned i munnen, innan hon stängde igen hålet i kojan och satte oss åter i säkerhet.

Där käkade vi lite medhavd låtsas-matsäck och gjorde roliga grimaser. Mitt i en kaffeslurk så brakade det till inne i kojan. Den lilla blonda log åt mig:
– Jag plutta!

Jag blir lika förundrad varje gång över hur söta små barn kan ge ifrån sig odörer som kan väcka döda. I en tät koja på en kvadratmeter så går det rätt snabbt för lukten att sprida sig. Framför allt har den ingenstans att ta vägen. Jag försökte hålla ut, men efter 10-20 sekunder kändes det som att ha stoppat näsan i ett gammalt måskadaver.

Jag måste ut och sträcker mig mot ”dörren” för att öppna. Men lill-blondinen stoppar mig brutalt med uppspärrade ögon.
– Nej, akta, det är monster där ute!

Man vill ju för farao inte mucka med monster. Men framför allt inte med små tjejer. På ögonblicket av en sekund måste jag ta ett beslut. Gudarna ska veta att jag är rätt van att ta beslut, det är lite det jag lever på. Men det finns banne mig inga instruktionsvideos för de här grejerna. Ingen Skype-chat eller forumgrupp att fråga.

Och det är precis så pressade jag vill att de unga nätproffsen ska känna sig när de sätter sig vid ett pokerbord på kasinot. Som känslan att bara ha två val – monster eller måskadaver.

Själv är jag bara himla glad att det finns en åldersgräns för poker. Och att en kvart med näsan i ett måskadaver tydligen är fullt möjligt att överleva.

/ dybban

Kommentarsfältet är stängt (och inga tidigare kommentarer).